Man borde minnas bakåt oftare...

Första bilden är tagen runt maj-07 andra är tagen feb-08

Jag ångrar inte att jag gjorde min operation, och jag tänker inte säga som många andra att jag ångrar att jag inte gjorde den tidigare. Jag gjorde den i en tid i mitt liv som nog endå var alles lagom för mig. Jag fick vänta i nästan två år från det jag skickade min remiss tills dess det var dags att skrivas in för operation, på Emils 2årsdag till på köpet. Jag är stolt över det som jag har åstakommit och det är som många sa ingen lätt match trots att man kan tro det. I söndags var jag på auktion med mamma när en dam som känner mig sa att "sanna du är dig inte lik" jösses vad det kändes bra i magen och en stolt mamma svarade att "ja hon har gått ner 19kg, hon opererade sig ju som du vet" så en stund senare köpte jag en korv å man kunde se damernas tankebubblor ovanför deras huvuden "jösses kan hon äta hela den där". Visst min magsäck är inte stor, kasnske som ett ägg ungefär, vissa dagar funkar det jättefint att äta och vissa dagar funkar det inte alls. Men jag är glad att jag vågade...

Jag är oxå glad att jag träffat Daniel, han är ett enormt stort stöd för mig. Ibland tycker jag synd om honom när min ork brister, när jag gråter för att håret ramlar av, när jag är arg och sur och tvär för jag har slarvat med maten. När vi är ute och går och jag stånkar o stönar å har mig. Men oavsett vad så stannar han vid min sida. Kanske han förstår för han själv har gjort en liknande resa, han har själv gått ner massor med kilon och varit stor engång i tiden. Kanske är det just därför som han vet vad jag går igenom och orkar med mig. Vi har roligt tillsammans jag och Daniel vi hittar på saker ofta tillsammans. Han är så fin o söt o bra och snäll och charmig o snygg o gullig och.... =) Alla i min familj gillar honom, ha ha det är ju igen nackdel så att säga =)

Puss Kram