Matstörda Sanna...Ett vilset inlägg

En gammal bild på en mycket större Sanna....

De måste ha opererat mig på något jättebra sätt för de opererade bort mina hungerskänslor och det mesta av mitt sug efter mat..

Ibland när jag ska äta kan jag bli ledsen, visst klockan säger att nu ska sanna äta, men jag e fan inte hungrig alls.. Daniels axel har fått mottagit ett par såna omgångar.. att äta när man inte är hungrig är inte direkt enkelt...

Det är persner som finns där för mig på olika sätt..

Som säger åt mig att jag måste äta för att orka tex,

för att inte bli sjuk osv.

Personer som är opererade som erbjuder sig åka till mitt jobb och säga att jag måste äta i lugn och ro..
Personer som dag ut o dag in lyssnar till mitt bablande om min mage, vad jag ätit osv...

Ibland blir jag trött på att höra mig själv prata, och hur ska det då vara för dem som lyssnar? Men jag hoppas de säger ifrån om det blir för mycket..

Daniel är den som stått mig närmast under min resa, han och jag träffades ganska exakt en månad innan jag skulle opereras och nu har jag snart vart opererad i 2månader, oj trodde det var mera ha ha.. Sen jag opererades har jag förändrats och kommer att förändras mycket, jag måste lära känna min kropp igen, jag måste ge den vad den vill ha fast den inte längre säger det, jag måste äta fast jag inte är hungrig, jag måste komma ihåg att ta vitaminer, sputor var 3e månad osv...

Ibland vill jag vara sanna innan operationen, sanna som var pigg och orkade en massa saker.. ibland vill jag bara vara ensam, och ibland vill jag inget hellre än att somna på daniels axel. Daniel har kommit att bli en trygghet för mig.. Att släppa in någon var i början svårt, men jag har inte brottom, men han är en del av mitt liv nu. Jag räknar med honom och han räknar med mig.

Den här gången kommer jag inte tappa bort mig själv, den här gånger är jag en egen person oxå, samtidigt som Daniel är en del av mig =) Det är något bra..

Tillbaka till den matstörda delen av den här bloggen, jag är lite rädd att hamna snett, rädd att komma in i en matstörning, rädd att bli "sjuk". Men om jag sköter min mat, äter på mina tider och har folk i min omgivning som vet om detta kommer inget att hända.. Som någon sa idag att hon var matmissbrukare, det är väll något man alltid kommer att vara. Visst jag såg mig inte som matmissbrukare, jag hade problemet att jag inte blev hungrig, men när jag åt så blev jag inte mätt. Jag åt mat alles för sent, och skippade frukosten. Och jag blev stor när jag blev sambo, antar att det var såna trivsel kilon, eller var det verkligen det? Kasnke var det det faktum att jag inte mådde bra i den relationen som var. Med Daniel gör jag saker, vi nästan flänger runt för mycket tillsammans. Vi motionerar tillsammans, planerar mysiga saker för varandra och skämmer bort varandra...

Jag tappar hela tiden ämnet lite granna men jag tror ni förstått budskapet.

Daniel, jag är glad att jag funnit dit =)

Puss Kram Sanna